Nu har vi spelat färdigt. Filosofisk musikteater för mellanstadiet. Vi har svarat på frågor som: Får man ta en ny planet om den gamla har tagit slut? Får man äta upp musikerna om man är tillräckligt hungrig? På bilden cellist, klarinettist, filosof och rymdhjälte. Louise Agnani, Lena Jonhäll, Johan G-son Berg och undertecknad.
Krönika publicerad i ETC Uppsala 2017-01-19
Gott nytt år alla organismer på den lätt fuktiga stenkulan jorden! 2017 kommer att fortsätta bjuda på kampen om en planet sval nog att bo på. 2016 blev det varmaste året någonsin uppmätt och visst var det märkligt att fira nyår i tio graders värme där folk sköt raketer på varann iförda kortbyxor. Ännu värre var norrmännen som dagen före nyår mätte upp 18 plusgrader i Sunndalsøra vid västkusten. Koldioxidkoncentrationen i atmosfären har fortsatt att envetet knapra sig uppåt, är nu den högsta på cirka tre miljoner år och den globala havsisens utbredning är på rekordlåg nivå.
Så vad ska vi då vara glada över?
Jo, att det händer grejer: Världens utsläpp av koldioxid har planat ut de senaste tre åren. Kanske ser vi en riktig vändpunkt. Förnybara energikällor börjar gå om de fossila i kostnad. Klimatsmarta innovationer finns klara att använda bara vi vill. Och på hemmaplan har vi Uppsala klimatprotokoll, ett unikt samarbete mellan företag, universitet, kommun, landsting, institutioner och klimataktivister som jobbar hårt med utsläppsminskningar. Uppsala kommun har dessutom planer på att själva börja producera maten till all sin verksamhet. Med naturbruksgymnasiet i Jälla som nav kan vi snart få ekologisk och lokal mat till alla våra skolor och vårdhem.
Det går åt rätt håll. Men för långsamt. Därför är det dags att växla upp. Tillåt mig visionera:
Vi förbjuder all reklam för fossila bränslen. Förser mackarna med varningstexter som: ”Fossila bränslen dödar. Varje gång du tankar dör tre barn i Bangladesh”. Vi försätter landet i beredskapsläge, kallar in begåvningsreserven, spelar klimatmarscher i riksradion (Arméns musikpluton suger i sina trumpeter för att minska koldioxidutsläppen) samt trycker upp ransoneringskort.
Divisioner av energirådgivare tränger sig in med våld i varje svenskt hem och tillintetgör alla standbyfunktioner och tvångstilläggsisolerar husen. Skvadroner av undersökande konsumentjournalister gräver ner sig i varje frysdisk bland jätteräkor och brasilianska biffar. Åklagarmyndigheten slår till varhelst utsläpp av växthusgaser sker och ger sig på fossila bränslen både vad gäller produktionsledet och langarledet. Specialstyrkor fångar in ledningen för storutsläpparna Statoil, Vattenfall och SSAB som skickar dem till FN-tribunalen i Haag anklagade för folkmord. Ägare av bensinstationer skickas i kajaker till Gotska Sandön på korrektionsläger.
Uppsalapolisen på elcyklar stoppar morgonrusningen, sprider ut fotanglar och spikmattor för bilpendlarna, konfiskerar fordonen och släpar förarna ur deras bilar och tvingar upp dem på lokaltåg och cyklar. Utsläppen från Finlandsfärjorna stoppas genom att aldrig låta dem lämna kaj, utan i stället göra spriten så billig att färjan ändå gungar och ingen märker någon skillnad.
Luftfartsverket byter namn till Luftvårdsverket och börjar lura charterresenärer in i godsvagnar och forsla dem till hetvattenlagunen utanför Forsmarks kärnkraftverk där Sharm El Sheiks badort byggts upp i en exakt replika, och nyanlända syriska flyktingar får agera lokalbefolkning iklädda beduinkläder och säga ”I give you special price because you are my friend”.
På McDonalds tvångsmatas hamburgerätarna med baljväxter samtidigt som de tvingas recitera dikter av Lennart Hellsing om Peter Palsternack, Herr Gurka och Selma Selleri. Beroendeklinikerna tar hand om missbrukarledet och efter elbehandling är oljepundarna avprogrammerade och återgår till samhället klimatneutrala och slaka. Uppsalaborna plöjer upp sina parker, sätter potatis och börjar käka upp barnens kaniner. Och ger sedan tillbaka dem som trevliga vintermössor. Men barnen klagar inte eftersom det är för deras skull och det stora språnget mot lyckans svala klimat äntligen börjat.
Arbetet leds av meteorolog Pär Holmgren som utropas till klimatkejsare över norra halvklotet med makt att ändra lågtrycksbanorna.
Jag skojar inte.
Har aldrig gjort det.
Vill bara inte att det ska vara lätt att göra rätt.
Det ska vara omöjligt att göra fel.
Krönika publicerad i ETC Uppsala 16.12.11
Läget december 2016: Vi upplever just nu det varmaste året på planeten i mänsklighetens historia. Det slår med marginal förra rekordåret 2015 som i sin tur slog rekordåret 2014. De senaste veckorna har Arktis haft temperaturer galna 20 grader över det normala. Det har i sin tur resulterat i det minsta istäcket någonsin för årstiden. Tidskriften Science rapporterar pedagogiskt att varje ton koldioxid vi släpper ut, minskar istäcket med ungefär tre kvadratmeter. Så en tur och retur-resa till Thailand tar bort tolv kvadrat arktisis per resenär. Och trots klimatmöten kan vi räkna med åtminstone en tre grader varmare värld trots att det globala samfundet för ett år sedan i Paris bestämde att jorden inte skulle bli mer än två grader varmare, ja helst bara 1,5.
I detta akutläge föreslår regeringen en flygskatt. Inte så märkligt. Flyget är det mest klimatskadliga transportmedlet, flygandet ökar oroväckande och flygbränslet är av obegriplig anledning inte beskattat varför vi har lågprisflyg över huvud taget. Regeringen gör sitt jobb helt enkelt.
Då vaknar Centerpartiet, även kallad högerns gröna röst och publicerar en film på sin Facebooksida kallad ”Regeringens galna flygskatt. Så dyrt blir det.” Man klassar flygskatten som ”ett problem i ett land där avstånden är stora och människorna är många som behöver resa i all synnerhet när tågtrafiken fungerar dåligt”. Och flera socialdemokratiska distrikt i Norrland riktar hård kritik mot utredningsförslaget att införa skatten. Negativa effekter både för svensk ekonomi och utländsk turism argumenterar man. Ingen tvekar alltså om att vi måste förstöra planeten för att rädda jobben.
Som höjden av ironi kom rubriken hos Svenskt näringsliv: ”Flygskatten hotar ishotellets verksamhet”. Och faktum är att till Icehotel i Jukkasjärvi kommer 95 procent av de 60 000 gästerna med flyg. ”Man kväver turismen i stället för att uppmuntra den”, säger grundaren Yngve Bergqvist som inte verkar ha en susning om orsakerna till klimatförändringarna.
Att ett stabilt klimat är en bra förutsättning för ett ishotell blev jag varse i januari 2007 när släkten skulle åka och fira svärmor med en Norrbottensresa. Vi tog nattåget, men märkte redan när vi klev av i Kiruna att folk var skakade. Man hade haft ett extremt blidväder och Nikkaluokta hade slagit värmerekord med hisnande elva plusgrader i december. Ishotellet klarade sig med en hårsmån den gången och vi sov gott på renfällar, men detta är det nya normala. Vintersport utförs numer på en sträng utlagd konstsnö i en för övrigt grön omgivning där åskådarna står i t-shirt och solglasögon och vinkar mot kameran. Människan är påhittig. Inga problem. Snökanoner finns. Tillgång och efterfrågan styr.
Men fiskar man upp den sista blåfenade tonfisken kommer inte marknadskrafterna ordna nya. Tvärtom blir den sista värd så mycket att den snart är upphalad och såld. (2013 såldes en för 11 miljoner kronor i Tokyo). Och marknaden kommer inte att trolla fram ny olja ur jordskorpan när den gamla tagit slut även om många ekonomer räknar på det sättet. Och visst ger frihandel, globalisering och ekonomisk tillväxt mycket, men den ger oss inte en fungerande atmosfär.
Så någon gång måste vi ge oss. Kapitulera. Acceptera naturlagarna och inrätta ekonomin efter dem i stället för tvärtom. Och inse att vi inte är herrar i universum utan bara, som fysikern Ulf Danielsson uttrycker det: ”ett meningslöst mögel på ytan av ett obetydligt stenklot nära en medelmåttlig stjärna i utkanten av en galax bland oräkneliga andra i ett världsallt utan syfte”.
Vi väljer själva utgången av detta drama. Men först måste vi erkänna att det finns ett.
Vi ligger nämligen i krig med vår egen planet.
”Det är du som betalar. Det är därför Centerpartiet säger nej till flygskatt” slutar filmen.
Nej, Annie Lööf, det är varken du eller jag som betalar. Det är någon helt annan.
Och det är inte flygskatten som dödar.
Krönika publicerad i ETC Uppsala 16.11.06
Om alla i världen levde som svenskar skulle vi behöva 4,2 jordklot. Det berättar pinfärska ”Living Planet Report” från Världsnaturfonden. Så mycket resurser tar vi i anspråk och så mycket snor vi av våra barn och fattigare människor. Och inte nog med det, vår påverkan ökar ordentligt. För ett par år sen låg vi på 3,7 jordklot.
Häpen ringer jag experten på ekologiska fotavtryck på WWF som konstaterar att köttätande och flyg som står bakom mycket av ökningen. Största delen av det ekologiska fotavtrycket består av växthusgasutsläpp och orsaken är egentligen ökad köpkraft. Världssnittet hamnar på 1,6 planeter, även det en stor övertrassering av det globala resurskontot.
Tänker på en skämtteckning från när jag var liten. Den föreställer dåvarande finansminister Gunnar Sträng. Han har halkat på en isfläck och har gjort en halv saltomortal upp i luften. Ögonblicksbilden visar den bastanta grötmyndiga ministern liggande som ett fett streck i luften med oroande fallhöjd ned mot asfalten. Men trots den livsfarliga situationen har han händerna i fickorna och säger lugnt: ”Än så länge har det gått bra”.
Och det har det ju. Om vi ser oss omkring verkar allt ganska okej. Fåglar kvittrar fortfarande och vi har mat på bordet. Men i förlängningen av vår nuvarande livsstil löper den globala uppvärmningen amok och den sjätte massutrotningen av arter blir ett faktum. (Den femte sopade bort dinosaurierna för 65 miljoner år sedan). Lyckligtvis är alla svenska partier utom de faktaresistenta pigmentfobikerna i SD överens om att den globala uppvärmningen är ett problem. ”Klimatet, det är vår tids ödesfråga” säger trygge herr grävling Stefan Löfven med väl inövat tonfall. Då slappnar vi av. Skönt, han verkar ha koll. Vi är beredda Stefan, om du säger åt oss att göra något åt saken. Men han säger aldrig att vi ska göra nåt. Och det är lika bra, för då har Therese Johaug åkt fast i dopningskontrollen. Och så har vi fullt upp med det i ett par tre månader.
Vår nya klimatprofessor i Uppsala, Kevin Anderson, världsledande på klimatbudgetar konstaterar att vi i Sverige behöver minska våra utsläpp med 12% per år för att ha en 33% chans att klara av målet om högst två graders uppvärmning vi bestämt på Parismötet. Alltså en kontrollerad tvärnit av den globala ekonomin för att klara livhanken. Men det vi har fullt upp med att hålla igång den ekonomiska tillväxten, nu med negativ ränta och glödheta sedelpressar.
Vi har alltså ett enormt glapp mellan det som krävs och det som görs. Så stor att man kan tala om en kognitiv dissonans. Enligt socialpsykologin en obehaglig känsla som uppstår när man har flera motsägelsefulla idéer samtidigt. Vi minskar obehaget genom att ändra attityder och åsikter. Vi klandrar och förnekar saker så vi framstår som mer konsekventa än vi är.
Så när någon skriker: Det brinner i källaren! så svarar vi
– Nä, nu tycker jag du är lite väl dramatisk.
– Man är inte helt överens om att det brinner i källaren.
– Och det är ju inte helt säkert att det tar sig.
– Det har ju brunnit i källaren förut och då har det inte tagit sig.
– Med det där domedagsbudskapet kommer ingen att lyssna på dig.
– Det blir väldigt dyrt att släcka och vi riskerar vattenskador också.
– Tänk positivt. På de flesta andra ställen brinner det inte alls.
– Vi har på en konferens kommit överens om att det inte ska bli mer än 28 grader på övervåningen.
– Vi låter var och en frivilligt bestämma om man vill släcka elden.
– Det ska vara lätt att göra rätt.
Det brinner i källaren, vår tids ödesfråga. Men vi har ännu inte bestämt oss om vi ska släcka eller inte.
”Än så länge har det gått bra”. Så tänker jag om mänskligheten. Men än ska vi inte kasta in handduken. Snarare ska vi kasta in madrassen. Rätt in under Gunnar. Han behöver landa mjukt.
Krönika Publicerad i ETC 16.09.25
Att sätta rejäla avtryck i tiden är en fin gammal manlig sport. Allt från att bygga för stora altaner och skriva för långa romaner, till att ta oss till månen eller uträtta folkmord. Vi förundras över romarnas akvedukter byggda med millimeterprecision av ett oräkneligt antal slavar eller häpnar över att Djingis Khan lyckades ha ihjäl flera miljoner människor under sin karriär, med 1200-talets teknik. Vilka bedrifter.
Ett annat sätt att jobba på sin grandiositet är att betrakta sig själv som själva nollpunkten. Historien ska börja med mig! Oavsett om man nu heter Qin Shi Huangdi som låter bränna alla böcker i Kina och bygga den kinesiska muren eller om man heter Jesus som lyckas göra sin födelsedag till år noll genom att säga: ”Jag är vägen, sanningen och livet” (På det sättet var han lite lik Carl Bildt som tänkte i samma banor och lanserade ”Enda vägens politik” på 90-talet). Nuförtiden har vi IS som mejar ned historiska minnesmärken och bibliotek för att utplåna det kollektiva minnet och börja om med på ny kula.
Nu har denna sport nått sin absurdaste uttryck. Vi i den välbärgade delen av världen verkar kollektivt och globalt tänka: Historien ska sluta med oss! ”Jag vet. Vi tar kål på allt. Då minns man oss. Detta gör vi bäst genom att förbränna på tok för mycket fossilt kol så vi ändrar strålningsbalansen i atmosfären. Då blir det galet hett, skogen brinner upp, isarna smälter, havsytan stiger och dränker storstäder och åkermark och så utrotas alla stora djurarter på planeten”.
Och det fina är: Vi behöver inte anstränga oss, vi gör det genom att leva som vanligt. Bara genom att hålla igång tillväxten i Sverige och andra rika länder kan vi med våra utsläpp ha ihjäl oräkneligt antal människor, fast sen och långt borta. Och bäst av allt: Det är ingens fel, det är inte kriminellt och vi har kul under tiden. Gå och lägg dig Djingis.
Sitter och bläddrar i en ny forskningsrapport: Konsekvenser av 2000-talets politik för multimillenniala klimat och havshöjningsscenarier (Clark et al. 2016). Där kan man läsa att ”nära 100% av havshöjningen i varje klimatscenario kommer att vara kvar om 10 000 år, och att den slutgiltiga återgången till förindustriella CO2-koncentrationer inte kommer att inträffa förrän om flera hundratusen år”. Så stabil är koldioxiden.
Alltså påverkar Stefan Löfven (och du och jag) atmosfären lika långt fram i tiden som Homo Sapiens har funnits. Vi håller alltså på att kolonisera eller i värsta fall ta död på framtiden. Detta är svårt för vem som helst att ta in, men kanske svårast för politiker som i allmänhet bara kan tänka fyra år framåt. Ännu värre för börsbolagens chefer som kan bara föreställa sig ett kvartal. Värst är daytraders som bara kan tänka framtid i några minuter och därmed närmar sig guldfiskens planerande förmåga.
Vilka ska vi lita på då? Möjligen kyrkan eftersom man bevisligen kan tänka 2000 år, fast då i och för sig bakåt. Eller kanske geologerna och kosmologerna, som bollar med de riktigt långa tidsrymderna som gränsar till evigheten. Om vi sätter dem i regeringen, skulle då juridiken bli anpassad till konsekvenserna och tidsskalan? Skulle det då bli klassat som folkmord att tanka bilen eller åka på charterresa? Vet inte.
Ett glädjande initiativ dök i alla fall upp i veckan. Ett antal klimataktiva människor stämmer svenska staten för att, genom försäljningen av Vattenfalls gigantiska reserver av brunkol till förbränning, bryta mot regeringsformen. Den säger i 1 kap 2 §: “Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.”
Hjälper inte detta och ingen lyssnar till förnuftets röst, återstår bara att elda upp all världens litteratur förutom mina krönikor i ETC, släcka ned Internet och trycka krönikorna i miljardupplagor på alla språk för att sedan sprida dem som flygblad över hela världen. Det måste funka. Gott nytt noll.
Publicerad i ETC Uppsala 2016-08-21
Blåbären börjar skrumpna i augustisolen och det är dags att summera klimatsommaren 2016. Som ni kanske vet slogs det rekordvarma året 2014 av 2015 och nu verkar 2016 bli ännu varmare. Så vi noterar massiv koralldöd på Maldiverna, översvämningar i USA, Thailand, Tyskland, Frankrike och Kroatien samt skogsbränder i Kalifornien, Portugal, Cypern och Kanada. Basra i Irak och Mitribah i Kuwait hade den 22 juli 54 grader. Den högsta temperatur som uppmätts på planeten med moderna instrument. Rapporter kommer om att stora delar av Mellanöstern kommer att bli obeboeligt om nuvarande trender håller i sig. Och så vidare…
Nu finns det tre kategorier reaktioner på detta. De första kommer från klimatförnekarna. Företrädesvis fysiklärarherrar plus 55 med hjärtat till höger. De har suttit på kammaren och räknat lite bättre än de professionella klimatforskarna och anser att man inte bör hetsa upp sig i onödan. Logiken brukar te sig så här: 1.Det finns inga klimatförändringar. 2. Finns det klimatförändringar är det inte människans fel. 3. Skulle det vara människan är det Al Gores fel eftersom han flyger till sina föreläsningar. Förnekarna är i Sverige en liten grupp människor jag ändå motvilligt respekterar eftersom tankar på tvären behövs i ett demokratiskt samhälle. Dessutom lever de som de lär och fortsätter köra sin Saab 99 ända in i kaklet. I Sverige verkar de, till skillnad från i USA där de är ett verkligt problem, inte vara finansierade av oljeindustrin. Då skulle de ha dyrare bilar.
Den andra gruppen är också liten. Den tillhör jag själv. Aktivister som tar allt på blodigt allvar och mäter sina utsläpp på mikronivå, cyklar till klimattoppmöten, har en balsaflotte i garaget för att när Golfströmmen vänder få resa klimatsmart till USA, snorklar efter slängd mat i containrar, tätar huset med gamla dreadlocks och löser korsord i huvudet för att spara papper. Vi är oerhört påfrestande människor för den tredje gruppen:
Den stora massan. Människor jag möter som, för att snabbt få byta samtalsämne med eftertryck säger: ”Det är verkligen jätteviktiga grejer du håller på med. Verkligen. Jätteviktigt. Och sen jag lyssnade på dig sist har jag börjat köra mjukare i kurvorna med Lexusen. Och jag väljer alltid vegetariskt på flyget. Alltid”.
Det här är inga onda människor utan mest felinformerade om allvaret i klimathotet. Och har helt andra hot att hantera i sin vardag. För vi blir hela tiden lugnade av media, näringsliv och politiker som verkar ha koll på läget. Alla partier (bortsett från SD) har ju faktiskt en klimatpolitik. Och alla verkar ha experter som kan sina saker. Och var det så farligt med fossila bränslen hade man väl förbjudit dem.
Ingen berättar för oss att de förändringar vi gör nu i atmosfären kommer att sätta spår för all framtid och kan göra planeten obrukbar. Att om vi skulle minska utsläppen till noll så fort det bara går, tar det ändå tusen år innan klimatet återgått till det normala. Ingen berättar att den klimatpolitik som förs liknar att släcka en skogsbrand med en blomspruta. Så slutsatsen måste bli:
Våra politiker har inga som helst planer på att lösa klimatfrågan på riktigt.
Och nu är det dessutom tyst. De som brukade prata klimat, nämligen Miljöpartiet, måste i stället för att driva frågan låtsas att det var en jättefin idé att sälja astronomiska mängder brunkol till tjeckiska miljöbovar, att bygga Förbifart Stockholm och att fortsätta driva Bromma flygplats. Allt för att få vara med regeringen och få bestämma lite smågrejer. En bekant som jobbar på regeringskansliet berättade för mig i förtroende: ”Ibland kommer miljöpartister in på mitt kontor och gråter. Så överkörda är de”.
Regeringen sköt klimatpolitiken i sank. MP sköt sig i foten. Det konstiga är tystnaden. Har man skjutit sig själv i foten brukar man skrika. För det gör ont.
Krönika publicerad i ETC Uppsala 2016-07-03
Förr levde svensken närmare naturen, kyrkan och årstidernas växlingar. Vi firade entusiastiskt Septuagesima, Menlösa barns dag och Kyndelsmässodagen. Och så fick vi värdefull information via bondepraktikan: Blåser det på Fyrtio martyrers dag ligger lin i lugg, men regnar det på Tiburtiusdagen kravlar kräk i kråknedan. Solklart.
Men med sekulariseringen och urbaniseringen av Sverige i början av 1900-talet fick vi i stället för kyrkoåret två säsonger: Bandysäsongen och fotbollssäsongen. På den tiden fanns nästan inga andra sporter och klubbarna hette typ IK Göta och BK Orion i stället för som nu Alingsås Read Meat eller Örebro Ice Killers. Lite torftigt, men så var det. Nu på 2000-talet är det ingen ordning på årstiderna alls och vi har i stället fått många fler och helt nya säsonger:
Vi har: Pollensäsongen, orkansäsongen, fästingsäsongen, vinterkräksjukesäsongen, glaciärsmältningssäsongen, flyktingdrunkningssäsongen och den senaste säsongen av Walking dead. Under senare tid har vi alltså med det varmare klimatet fått längre säsonger av hemskheter medan de trevliga som till exempel skid- och skridskosäsongen kortats avsevärt (vilket i sin tur gjort att den outhärdliga stavgångssäsongen brett ut sig).
Det enda trevliga som egentligen blivit längre är grillsäsongen. Härligt.
Men, då har en mängd glädjedödande forskare påpekat att vi inte får lägga vadsomhelst på grillen eftersom kött har så stor klimatpåverkan att boskapssektorn står för en femtedel av de globala utsläppen av växthusgaser. Alltså, inget nöt eller lammkött eftersom idisslarna rapar så mycket metangaser. Inget griskött eftersom de kräver en massa foder som vi människor i stället kunde ha ätit och så kissar de så ymnigt att övergödningen hotar döda hela Östersjön. Allt rött kött ger för övrigt cancer. Och grilla absolut ingen kyckling, eftersom den antingen är från Thailand och full av antiobiotika eller uppfödd på soja från plantager med skövlad regnskog i Brasilien. Dessutom lever den ett extremt stressigt liv i 30 dagar innan den slaktas och får inte se dagsljus. Nej, man får lägga lök, potatis eller squash på gallret i stället, men det är ju råvaror som inte alls är lämpade för grillning vilket gör att de i princip brinner upp och så vi sitter vi där i skymningen och äter några förkolnade stjälkar och får cancer av det i stället. Ska ni grilla kött får det bli vilt som fött upp sig självt och inte tärt på våra resurser, säger forskarna. Sniglar, vildkanin eller varför inte vildsvin, ett djur som folk ändå är arga på.
Grillar man inte kött kan man grilla sin planet direkt. Det här gör gärna Socialdemokraterna med hjälp av tjeckiska riskkapitalister. De ämnar sälja Vattenfalls brunkolsgruvor med tillhörande kraftverk för nästan inga pengar alls, med möjligheten att släppa ut 1,2 miljarder ton koldioxid. När ni läser detta har det eventuellt redan beslutats. Därför avbildas ofta näringsminister Mikael Damberg barbequandes en jordglob.
”Låt kolet ligga” lyder stridsropet mot denna monumentala dumhet. Och skulle nu regeringen ta det sämsta beslutet på en eon och låter elda upp kolet blir vi och alla framtida generationer tvungna att med okonventionella metoder lägga tillbaka kolatomerna som hamnat i atmosfären.
Jag räknade lite på detta. Tar man medelsvenskens utsläpp på 11 ton koldioxid om året motsvarar det i kolatatomer räknat drygt 3 påsar grillkol om dagen. Om man gräver ned dessa i jorden har alltså träden sugit i sig koldioxiden från atmosfären och vi kan stoppa undan det i form av stabilt träkol. Detta kallas med ett finare ord fastläggning av biokol. Och räknar man in att Vattenfall via sin fossilbränsleeldning släpper ut nära dubbelt så mycket som hela Sverige får varje svensk i stället gräva ned hela 9 påsar grillkol på vardera 2,5 kilo. Varje dag, hela livet.
Gör det. Kör sedan över en grävling med elbilen. Ät den rå. Dofta över med gräslök. Rädda klimatet.
Trevlig sommar.
/ Koldioxidbantaren
Publicerad 2016-04-24 07:30 i ETC Uppsala.
Den 30 september 2014 lyssnade jag på morgonekot. Där berättade man att svenska folket konsumerar så mycket, att om alla levde som en svensk, skulle vi behöva 3,7 jordklot. Vi hade ökat från 3,4 jordklot på ett par år och klättrat från trettonde plats till tionde i ligan av de medborgare som tär mest på jordens resurser. Världsnaturfonden hade räknat ut detta. (Det morgonekot dock inte berättade var att vi bara har ett jordklot. Det var underförstått).
Hemskt och alarmerande. Men, det märkliga var egentligen att två minuter senare i samma sändning kommer ett annat budskap från Ekonomiekot:
Det är den svenska inhemska konsumtionen som räddar Sveriges ekonomi från kollaps.
Hur hänger detta ihop? Eller gör det det över huvudtaget.
Ekonomiekot startade för trettio år sen och jag har verkligen lyssnat och lyssnat. Men egentligen aldrig blivit klokare. Det har till slut blivit ett brus i öronen, lite som att sitta i högmässan. Eller som att tro att om man lyssnar år ut och år på nyheter på sydsamiska trillar den till sist in. Alltså sydsamiskan. Men det funkar inte så. Nä, istället för att vara pedagogisk är ekonomijournalistiken mellan torra resultatsiffror ett helt obegripligt känsloflöde med rubriker som:
Stockholmsbörsen på gott humör. Börsen har redan fått vårkänslor. Börsen orolig. Börsen tog ett glädjeskutt eller därför blev börsen deppig. Finansmarknaden kan alltså deppa, vara surmulen, på soligt humör, euforisk, dyster, överoptimistisk, panikslagen, ängslig, trött, pigg eller få frossa. Känslosvängningar som direkt hade gett en människa borderlinediagnos.
Men vad går allt egentligen ut på? Det berättar man aldrig.
Tur att de gamla grekerna redan rett ut begreppen. Det finns två sorters ekonomi. Aristoteles formulerade det redan före vår tideräkning i skriften Staten eller Politeia på grekiska. Han skiljer på begreppen Oikonomia vilket kan översättas till hushållning med resurser och Krematistik som betyder konsten att tjäna pengar. För övrigt samma ursprung som i ordet krämare.
Så en sund eller fungerande ekonomi, är det en som ackumulerar rikedom i större och större högar till färre och färre personer eller en som fördelar välstånd och hushållar med mänskliga och naturliga resurser? Det definieras extremt sällan i ekonomijournalistiken. Antagligen för att de som sysslar med den är fostrade just i krematistiken och inte har reflekterat över detta.
Men med krematistiken i kombination med globaliseringen söker sig produktionen till länderna med de lägsta lönerna, de lägsta skatterna och den sämsta miljölagstiftningen. Indiska floder svämmar över av kemikalier för att ge oss våra läkemedel. Indonesiens skogar skövlas för att palmolja ska ge oss nån krona billigare müsli. Med krematistik glimmar svettpärlorna på den isländske presidentens panna och med krematistik kryper barn i gruvgångar i Kongo för att ge oss metaller till våra mobiltelefoner.
Med oikonomia händer det helt andra grejer. Vad vet vi inte riktigt, eftersom ingen provat i stor skala. Hushållning är ju att få pengarna eller resurserna att räcka till. Traditionellt något som kvinnor och i bästa fall politiker ägnar sig åt. Inget som vårt nuvarande ekonomiska systems globala casino känns vid.
Ekonomin är en egentligen bara underavdelning av biosfären. Eller enklare uttryckt: There’s no business on a dead planet. Och just i dagarna kom en FN-rapport som räknat på det jag misstänkt länge. Att nästan ingen industriell verksamhet blir lönsam om man räknar in miljökostnaderna. Alltså de sociala kostnaderna oräknat.
Så vi har två saker att välja mellan. Kvickt hitta 2,7 grönskande planeter med en väl sammansatt atmosfär på lämpligt avstånd, packa flyttkartongerna och flyga dit. Eller lika kvickt reformera ekonomin till en som är underordnad biosfären. Tills dess dricker jag mitt morgonkaffe och väntar på första sändningen av Ekologiekot.
Godmorgon.
Krönika som införs idag i nystartade ETC Uppsala
”Wow” tweetade Gavin Schmidt från NASA i lördags. Klimatforskaren som inte gärna uttalar sig om enstaka månader eller ”vädret” kunde inte låta bli att kommentera februari 2016 som ”speciell”. Månaden blev 1,6 grader varmare än normalt och det högsta månadsöverskottet någonsin uppmätt. Allt jämfört med förindustriell tid. Så de stolta deklarationerna från klimattoppmötet i Paris i december, om att hålla temperaturhöjningen under 2 grader eller helst 1,5 grader verkar ha mosats redan efter ett par månader.
För även om fossila bränslen skulle förbjudas imorgon och jordens befolkning vaknar upp som cyklande veganer kommer temperaturen ändå stiga i flera decennier för att sedan börja plana ut och långt senare i bästa fall sjunka lite långsamt. Sådan är trögheten i systemet. Först ändras jordens strålningsbalans via kemin i atmosfären för att så småningom slå igenom som temperaturhöjningar. Det vi nu känner av är våra föräldrars utsläpp och våra barn får i sin tur dras med verkningarna av våra charterresor och lövbiffar.
Så att 1,5 graders temperaturhöjning skulle vara kulmen får betraktas som fria fantasier medan tvågradersmålet kräver inte mindre än en global revolution. Kevin Anderson och universitetet i Manchester räknar med att de rika länderna behöver utsläppsminskningar på ca 10 procent per år för att vi ska ha en fifty fifty chans att nå målet. Alltså en minskad ekonomisk aktivitet i klass med Sovjetunionens kollaps, fast kontrollerad.
På toppmötet i Paris skrev man på ett papper med fromma förhoppningar utan utsläppskrav på någon. Lite som att försöka sätta folk på månen med segelflygplan. Alla är glada inklusive miljörörelsen och få synar korten.
Men värsta är kanske inte den plötsliga spiken i temperaturen, där faktiskt en del kan skyllas på väderfenomenet El Nino. Det värsta är att krigsrubrikerna vid denna rekordslakt uteblir, att politikernas tystnad är total och att vi invaggas i falsk säkerhet. Beslutsfattarna har helt enkelt ingen koll. Eller så har de koll, men vågar inte sätta ned foten eller ens kommentera läget. För det handlar om överlevnad. Men de i god demokratisk ordning folkvalda verkar vara mer rädda för minskad ekonomisk tillväxt än för döden.
Så, vad nu? Jo, på lördag åter dags för Earth hour. Miljömuppsmello. Halv nio släcker vi ljuset en timme, äter ekologiska popcorn, nojsar i soffan och kommer ihåg att vi har bara en planet. Och när vi tänder våra mysiga värmeljus och stearinljus, slår oss insikten att värmeljus är fulla av paraffin som är av fossilt ursprung och att de är svåra att sortera på ett korrekt sätt eftersom själva veken sitter i en stålhållare medan själva koppen är i aluminium som även kräver mycket energi vid tillverkningen och om man tänder ett vanligt stearinljus istället är det kanske gjort av palmolja som innebär skövlad regnskog och utrotade orangutanger på Borneo där endast Mattias Klum hänger kvar i en trädklyka så vi kanske inte skulle ha släckt de elektriska lamporna från början, men det beror ju i sin tur på hur den nordiska elmixen ser ut och om vi får in fossilbaserad el från Finland för tillfället…
Men skit i det. Earth hour är den största globala manifestationen för klimatet. Det är det som räknas, så häng på. Och häng på alla andra manifestationer för den delen. För det vi behöver är en opinion som säger: Det här är inte okej. Vi vill inte att historien ska sluta med ett gäng idioter som konsumerade och semestrade sig till döds.
Och gläds åt att några sitter i skymundan och gör sitt jobb så gott det går. Miljömålsberedningen kom nyss fram till att Sverige ska vara klimatneutralt 2045 och att det ska regleras i lag. Visserligen blir det 20 år för sent. Men ändå. Det rör sig. Så fira Moder Jord ordentligt på lördag. Och inse att:
Vi måste ta hand om morsan.
Plåstra om henne.
Men först.
Sluta slå henne så hårt på käften.
Hela tiden.
Uppsala 2016-03-14
Varje måndag i november skrev jag och meteorolog Pär Holmgren en krönika inför Paristoppmötet i Uppsala Nya Tidning. UNT presenterade oss i en artikel 1:a november. Snart bär det iväg till Paris. Här hittar ni våra krönikor, eller åtminstone de som blivit publicerade på webben:
”Globala uppvärmningen visar sitt fula tryne” (2 november)
”Redan idag är uppvärmningen en grad” (9 november)
”Klimatfrågan är egentligen lätt” (16 november)
”Ingen har suttit på Kumla på grund av utsläpp” (23 november)
”Det finns hopp – än så länge” (30 november)