Läget december 2016: Vi upplever just nu det varmaste året på planeten i mänsklighetens historia. Det slår med marginal förra rekordåret 2015 som i sin tur slog rekordåret 2014. De senaste veckorna har Arktis haft temperaturer galna 20 grader över det normala. Det har i sin tur resulterat i det minsta istäcket någonsin för årstiden. Tidskriften Science rapporterar pedagogiskt att varje ton koldioxid vi släpper ut, minskar istäcket med ungefär tre kvadratmeter. Så en tur och retur-resa till Thailand tar bort tolv kvadrat arktisis per resenär. Och trots klimatmöten kan vi räkna med åtminstone en tre grader varmare värld trots att det globala samfundet för ett år sedan i Paris bestämde att jorden inte skulle bli mer än två grader varmare, ja helst bara 1,5.

I detta akutläge föreslår regeringen en flygskatt. Inte så märkligt. Flyget är det mest klimatskadliga transportmedlet, flygandet ökar oroväckande och flygbränslet är av obegriplig anledning inte beskattat varför vi har lågprisflyg över huvud taget. Regeringen gör sitt jobb helt enkelt.

Då vaknar Centerpartiet, även kallad högerns gröna röst och publicerar en film på sin Facebooksida kallad ”Regeringens galna flygskatt. Så dyrt blir det.” Man klassar flygskatten som ”ett problem i ett land där avstånden är stora och människorna är många som behöver resa i all synnerhet när tågtrafiken fungerar dåligt”. Och flera socialdemokratiska distrikt i Norrland riktar hård kritik mot utredningsförslaget att införa skatten. Negativa effekter både för svensk ekonomi och utländsk turism argumenterar man. Ingen tvekar alltså om att vi måste förstöra planeten för att rädda jobben.

Som höjden av ironi kom rubriken hos Svenskt näringsliv: ”Flygskatten hotar ishotellets verksamhet”. Och faktum är att till Icehotel i Jukkasjärvi kommer 95 procent av de 60 000 gästerna med flyg. ”Man kväver turismen i stället för att uppmuntra den”, säger grundaren Yngve Bergqvist som inte verkar ha en susning om orsakerna till klimatförändringarna.

Att ett stabilt klimat är en bra förutsättning för ett ishotell blev jag varse i januari 2007 när släkten skulle åka och fira svärmor med en Norrbottensresa. Vi tog nattåget, men märkte redan när vi klev av i Kiruna att folk var skakade. Man hade haft ett extremt blidväder och Nikkaluokta hade slagit värmerekord med hisnande elva plusgrader i december. Ishotellet klarade sig med en hårsmån den gången och vi sov gott på renfällar, men detta är det nya normala. Vintersport utförs numer på en sträng utlagd konstsnö i en för övrigt grön omgivning där åskådarna står i t-shirt och solglasögon och vinkar mot kameran. Människan är påhittig. Inga problem. Snökanoner finns. Tillgång och efterfrågan styr.

Men fiskar man upp den sista blåfenade tonfisken kommer inte marknadskrafterna ordna nya. Tvärtom blir den sista värd så mycket att den snart är upphalad och såld. (2013 såldes en för 11 miljoner kronor i Tokyo). Och marknaden kommer inte att trolla fram ny olja ur jordskorpan när den gamla tagit slut även om många ekonomer räknar på det sättet. Och visst ger frihandel, globalisering och ekonomisk tillväxt mycket, men den ger oss inte en fungerande atmosfär.

Så någon gång måste vi ge oss. Kapitulera. Acceptera naturlagarna och inrätta ekonomin efter dem i stället för tvärtom. Och inse att vi inte är herrar i universum utan bara, som fysikern Ulf Danielsson uttrycker det: ”ett meningslöst mögel på ytan av ett obetydligt stenklot nära en medelmåttlig stjärna i utkanten av en galax bland oräkneliga andra i ett världsallt utan syfte”.

Vi väljer själva utgången av detta drama. Men först måste vi erkänna att det finns ett.

Vi ligger nämligen i krig med vår egen planet.

”Det är du som betalar. Det är därför Centerpartiet säger nej till flygskatt” slutar filmen.

Nej, Annie Lööf, det är varken du eller jag som betalar. Det är någon helt annan.

Och det är inte flygskatten som dödar.