Här en debattartikel jag hoppas få publicerad i Uppsala Nya Tidning, om inte får ni läsa den här:
5:e januari 2005 läste jag följande notis i Uppsala Nya Tidning:
Klimatkatastrofen närmar sig
Växthuseffekt snart oåterkallelig
Senast om tio år når vi en punkt utan återvändo. Konsekvenserna av två graders temperaturhöjning kan bli omfattande missväxt, vattenbrist och utbredd torka, ökad sjukdomsfrekvens, havshöjning och
skogsdöd. ”Det är en ekologisk tidsinställd bomb som tickar” säger Stephen Byers före detta transportminister åt Tony Blair. TT
Nu är vi snart där. Om två och ett halvt år ska utsläppskurvorna börja peka nedåt, ordentligt. Då finns en
chans att vi klarar oss undan de värsta effekterna av klimatförändringarna. Nämligen att de börjar accelerera för egen maskin, oavsett eventuella minskningar i utsläpp, via de självförstärkande effekterna:
- Att is och snötäcket minskar och jorden därmed förlorar reflekterande förmåga (Albedo) vilket gör att klotet behåller mer av värmeenergin. (Jämför skillnaden mellan att ha en svart eller
en vit T-tröja på er en varm sommardag). - Att stora mängder av den kraftfulla växthusgasen metan frigörs när tundra på norra halvklotet tinar upp.
- Att då också koldioxid frigörs när dessa tinande torvlager förmultnar.
- Att enorma mängder koldioxid frigörs i de skogsbränder som är allt vanligare i ett varmare klimat.
- Att varmare hav har svårare att ta upp koldioxid än ett kallare hav. Haven är vår viktigaste
koldioxidsänka. (Testa gärna hemma med er sodastreamapparat. Jämför mängden
koldioxid ni kan pumpa ned i en flaska iskallt respektive hett vatten). - Att skogstillväxten minskar globalt i ett varmare klimat, vilket minskar förmågan att omvandla koldioxid till biomassa.
- Att mängden vattenånga i atmosfären ökar när jorden blir varmare. Vattenånga är vår viktigaste växthusgas.
När jorden blir varmare blir den alltså ännu varmare av sig själv. Och i detta nu står vi på kanten till ett
antal oåterkalleliga ”tipping points” i det globala klimatsystemet. Samtidigt är vi helt paralyserade av våra bensinbilar, charterresor, biffar och tillväxtmål. Genom vår oförmåga att byta tankemönster fingrar vi lite slött på avtryckaren i en global rysk roulette där inte bara våra egna utan framförallt
kommande generationers livsförutsättningar står på spel.
Utsläppen har fortsatt att öka dramatiskt globalt och stora investeringar i fossila lösningar fortsätter som om ingenting hänt. De riktigt stora utsläpparna får hela tiden fribrev. Vi måste enligt våra politiker (som jag förstår dem) kvadda planeten för att rädda svensk exportindustri.
Vad kan man då göra? Ja, själv läste jag på, mätte mina utsläpp på www.klimatkontot.se och försökte göra så gott jag kunde: Åka tåg, skippa flyget, tanka biogas, minska köttätandet och byta till vindenergi i
ledningarna. Men detta räcker inte alls för att få ner utsläppen till en hållbar nivå. Och när forskarrapporter från NASA dök upp som visade att vi behöver minska koldioxidkoncentrationen i atmosfären till 350 ppm för att stabilisera klimatet, det vill säga en halt vi hade på slutet av 80-talet, förstod jag att inte bara måste bli nollutsläppare utan även minusutsläppare av växthusgaser. Därför jag har låtit återföra kolatomer till jordskorpan motsvarande mina utsläpp. Så här:
Jag beställde nedpumpandet av två ton biobaserad koldioxid i en berggrund i Illinois (Bio Energy Carbon
Capture and Storage eller BECCS-teknik) och köpte även 1,3 ton biokol av en firma som spred ut detta träkol över några åkrar, vilket binder kolet till jordskorpan men också förbättrar bördigheten (Biokolmetoden). Detta motsvarade mina fyra ton koldioxidekvivalenter jag hade släppt ut 2011, så jag blev nollutsläppare. Med införskaffandet av några dungar träd i Vi-skogen blev jag till och med minusutsläppare. Allt detta kostade 3 500 kronor. En summa inte större än att Sverige som nation med olika medel skulle kunna bli klimatneutralt relativt kvickt. Om bara viljan finns.
Eller är det så illa att vi inte vill? Skäms vi så gruvligt att vi förtränger hela klimatfrågan? Jag vet
inte. Det jag vet är att om vi betraktar det hela som en skuld istället, så kan vi betala av. Det blir en snabb
amortering. Men det kan ju barnbarnen vara värda.
Staffan Lindberg
